Linnhelene

Fan mitt knä är svullet och värker.
Jag misstänker att jag har ärvt pappas problemknän,
men det vill jag verkligen inte!
Nu inser jag hur lycklig man ska vara som har (hade?) en helt perfekt fungerande kropp.
Skit i att benen är skeva och ser ut som som helvete, när de i alla fall fungerar.
Men nu funkar de inte riktigt... Snyft.
Måste ta mig till en doktor som kan tala om vad som är galet och vad som kan göras.

I morse på t-banan satt jag mittemot en man som hade en låtsasarm och -hand.
Den var kortare än den riktiga armen.
Då undrade jag lite varför de inte gav honom en låtsasarm som i alla fall var lika lång som den andra?
Hade inte det varit en bra idé?
Men det kanske är nåt med tekniken.
I alla fall så tänkte jag då på mitt knä och så började jag dagdrömma lite om hur det skulle bli
om jag blev tvungen att amputera bort mitt ben pga allvarliga infektioner eller så.
Det första jag tänkte var att då kanske de skulle kunna ge mig ett ben som var rakt,
så det kanske bara skulle vara bra.
Men sen tänkte jag lite längre och kom på att det mest skulle bli jobbigt...
Jädra bökigt liksom.
Och det var då jag kom fram till slutsatsen att man fan inte ska klaga på nåt om man fungerar som man ska.

Vår värld faller samman. Vi fokuserar på helt fel saker.
Ibland känner jag för att gå emot det. Demonstrativt.
Men sen glömmer jag bort det och faller dit igen.
Så står jag där som ett fån och sväljer alla spelregler.