Linnhelene

Nu kom jag nyss hem från en liten kvällsvandring i mina hoods. Jag kände att jag ville röra på mig och passade samtidigt på att tömma mina välfyllda källsorteringspåsar. Vacker kväll!

Innan jag gick ut tänkte jag att nu har jag två val. Antingen gör jag som jag vill, trotsar skymningen samt alla idioter därute och riskerar att bli överfallen. Eller så väljer jag det säkra alternativet och stannar hemma, men får då troligtvis svårt att somna pga myror i benen...

Ska man behöva välja? Ska man ens behöva snudda vid tanken på att det finns en risk med att gå utanför sitt hem en vacker vårkväll? Jävla idioti! Det säger jag bara.
Lugnare blev jag heller inte när jag svängde runt hörnet i en korsning och upptäckte att jag var "förföljd" av en jävla laserprick, eller vad det heter. Prickjäveln surrade runt mina fotsteg en bra bit och jag tordes inte vända mig om. Jag spelade cool istället. Jag tog vänster i en korsning i tron att lasermannen inte skulle komma åt mig där. Men pricken hängde med. Fy faan. Jag ökade takten lite diskret, närmade mig ett äldre par och började på allvar fundera över om jag skulle försöka påkalla uppmärksamhet. Säga nåt. Men just när jag var framme vid dem slocknade pricken.. Jävligt scary. Så med tokpuls och blank panna gick jag raka vägen hem...

Så här i efterhand kan jag undra över vad jag egentligen trodde skulle hända? Det kanske, troligtvis och förhoppningsvis, bara var en unge som busade lite... Men min reaktion tyder på att allt inte är som det ska där ute. Något är knas. Rejält knas.