Linnhelene

Ibland vill jag skrika lite. När jag t.ex. i vissa situationer känner hur menlös jag är vill jag trycka på rewind och göra om allt med mycket mer energi. En tjej i min klass är inte så. Hon pratar med kraftfull stämma, säger saker som faller henne in, sitter och käkar semla under lektionen och bryr sig inte om hon får gräddklickar i hela nyllet. Missförstå mig inte, hon är inte en sån som man vill sätta munkavel på och strypa. Hon är genuint skön.
För några dagar sedan sa läraren skämtsamt något om hennes stajl, varpå hon svarade: Ja, livet är till för att levas! Där jävlar gick det upp ett ljus för mig. Just fan, så är det ju, tänkte jag.
Sedan dess har den kommentaren då och då gjort sig påmind i min hjärna. 
Den fick mig att boka tid hos frisören. Det kostar runt tusenlappen att fixa kaluffsen i den här stan..  och jag ångrade mig sen. Ringde tillbaka och sa att jag nog bara ville klippa, inte slinga. Men vafan! kom jag på.. Tänk om jag dör imorgon, då ligger jag där med en äcklig utväxt och oförbrukade tusenlappar på kontot. Så jag ringde en tredje gång och sa att jag visst ville slinga håret.
Den fick mig att skita fullständigt i att träna i morse, fastän jag hade bestämt att jag skulle. Klockan ringde kl sju och jag tänkte: glöm det! och sov vidare.
Nyss, när jag handlade på Lidl (förlåt Gud, men det var nära till hands) fick den mig att leta efter något onyttigt att stoppa i mig, även fast det inte är helg(!). Jag hittade de här...


De blir bra, tänkte jag. Så nu kan jag sitta här, käka mina tyska kex och känna mig crazy.

Så här blev håret